Inaktivitet från min sida
Det är väl en av de negativa effekterna av för stor arbetsbörda, just att ens motivation och energi till att göra andra saker dräneras?
Jag vet inte när jag får ihop min splittring till att sätta igång med skrivandet igen men när jag väl gör det kommer jag med förnyad kraft.
Jag kommer tillbaka.
Inför att tala
Mina tankar och spekulationer kommer dock mer obehandlade direkt från min tankeström ut till er och denna gång funderar jag kring förberedelsen inför att tala, för en grupp, kollegor, klienter, patienter eller varför inte en församling av släktingar.
Inom de närmsta dagarna ska jag hålla en informations/undervisningsgrupp där ett antal mer eller mindre svåra begrepp ska redas ut och tekniker beskrivas och visas. Min uppgift är ganska så konkret beskriven och jag känner mig rätt förtrogen med min roll i det hela som lärare i detta fall men samtidigt nervös för att min osäkerhet i just undvervisningsdelen ska skina fram alltför mycket.
Där har vi kärnan, roten till problemet eller orsaken till mitt huvudbry denna gång. Jag tror att jag är medveten om min egen fallenhet att bli självmedveten i sådana tillfällen och då sätter mina automatiska tankar igång som analyserar och bedömer mig kritiskt i varje ögonblick. De församlades blickar görs om till kritiska granskningar, min röst ter sig spröd och ansträngd, svetten börjar lacka och orden svärmar runt i huvudet utan att få något vidare sammanhang.
Detta vet jag vilket då kan verka konstigt att det ändå händer för är det inte pga sin medvetenhet om ett problem som det avhjälps?
Bara medvetenheten hjälper inte tyvärr utan det måste till andra komponenter, som en handlingsplan, alternativa tankar att kontra mina kritiska automatiska orealistiska tankar och kanske en rejäl förberedelse där jag försöker förebygga min sårbarhet.
Så, nu har jag iallafall funderat kring hur jag kan förebygga denna situation om än inte detaljerat men kanske kan detta skänka er några tankar kring hur ni förbereder er eller vad som gör er nervösa inför ett möte.
De som lyssnar på en märker ofta inte alla de symtom som man själv är rätt så övertygad om fullkomligt skriker om en när man håller sitt föredrag. Detta är en rätt så självklar sanning för alla som arbetat med social fobi eller psykologiskt/psykoterapeutiskt arbete men ändå ser jag kollegor och mig själv göra samma misstag som vi lär våra klienter att undvika.
Nu ska jag gå och sätta mig, göra ett ordentligt förarbete, öva igenom. Därefter går jag igenom möjliga situationer och automatiska tankar för att se efter vilka alternativa tankar eller färdigheter jag kan använda om jag blir stressad. Därefter är det nog dags med en promenad där jag lämnar allt detta långt borta och återhämtar mig, det blir en lång vecka efter helgen är över.
Trevlig helg allihopa.
Svårt att sova
Det är en problematik som jag själv brottas med i tid och otid vilket tidigare har varit rätt bekymmersamt men jag har nu fått det mer eller mindre under kontroll. När jag är under press och upplever stress i privat eller arbetsliv så blir det värre och jag måste använda mig av mer tekniker för att få sömnen under kontroll igen.
Jag tänkte om jag skulle försöka ge lite inblick i hur jag tar kontroll över mitt sömnproblem då jag vet att det är många där ute som själv upplever svårigheter med sin sömn.
Enligt viss statistik så har var tredje eller var fjärde svensk problem med sin sömn vilket säger en hel del om vårt stressfyllda samhälle och dåliga sovmiljö.
Idag eller inatt ska jag bara släppa iväg ett litet knep jag använder när jag har mycket tankar, planer och kanske en del oro kring vad som ska hända i veckan. Då tar jag ett papper där jag skriver ner mina tankar, göra små mind-maps över vad som är planerat, så att säga flyttar ner mina planer från huvudet till pappret. När det är gjort kan jag försöka släppa taget kring tankarna som susar runt kring möten, patientsamtal och annat smått och gott.
Sedan när jag går och lägger mig igen så börjar jag min nedtrappning med ett par minuters Mindfulnessövning där jag sakta går igenom kroppen, fokuserar på kroppsdel för kroppsdel, känner av hur den känns och slappnar av. Mindfulness har lärt mig en hel del om att slappna av och vila i tanken för att lättare kunna somna eller fokusera t.ex. när jag läser.
Nu är jag så trött att jag knappt ser skärmen när jag skriver så jag ska försöka dra mig bortåt sängen. Återkommer med ett par inlägg till om sömn. Hoppas folk är intresserade, jag kan gärna ta andra ämnen att skriva om också, ge gärna förslag.
Privatiseringen av Apoteken
Kommer privatiseringen leda till fler apotek, billigare priser med bra kunnig personal och en säkerhet som inte nedgraderas pga vinstintresse så ser jag många födelar. Det är många faktorer som bör övervägas innan ett beslut kan fattas och jag tror inte riktigt ändå att det blir någon av oss som får bestämma detta. Det kan antingen gå åt det sämre med okunnig personal, dåliga lagermöjligheter och få möjligheter till medicin i mindre orter till det motsatta. Jag tror på privatisering i det att organisationen blir mindre, byråkratin kapas och den synergi som skapas kan användas för att även betjäna kunderna
Det som är viktigt är att tillsynsrättigheten fortfarande ligger på en myndighet med både möjlighet att övervaka och makten att ingripa om det skulle behövas mot oseriösa ägare. Det måste ställas samma krav på utbildning för personal som tidigare och den medicinska säkerheten ska prioriteras. I förslaget finns det restriktioner på vilka som får driva apotek och tillverkare och distributörer av medicin samt förskrivare av medicin kan inte äga apotek. Däremot behöver du som ägare inte själv ha farmaceutiska kunskaper eller utbildning utan kan anställa den personalen till de funktionerna.
Sedan att servicen riskerar att försämras brukar jag smått sarkastiskt tänka att det kan väl inte bli så att det kommer ta ännu längre tid att bli betjänad än det gör nu. Vårt grannland Norge har privatiserat apotek och verkar nöjda med sitt resultat där ett fåtal större kedjor äger apoteken. Jag ska iallafall bevaka detta då det är rätt intressant att höra och se vad det blir av det här förslaget. Vore intressant och se vad för förslag de kommer med när det gäller sluten och öppenvårdens medicinåtgång eller om det lämnas åt enskilda landsting att förhandla med apoteken. Jag har än så länge inte hört mycket diskussion kring hur detta kan komma att påverka sluten och öppenvården utan det som diskuteras är den mer vanliga medicinkonsumtionen och gemene man.
Mer att läsa kring frågan finns att tillgå på internet. DN skrev för några månader sedan en intressant artikel när förslaget kom fram och vidare i veckan kom en artikel där det framgår att Apoteket ska delas i två bolag.
Moderbolaget ska sälja ut den större mängden av apotek och det andra bolaget ska ge service till alla apotek oavsett ägare. Det har inte beslutats hur mycket som ska behållas i moderbolaget av antal apotek eller exakt vilja apotek som kommer att säljas ut men i propositionen ligger ett förslag att behålla minst hälften.
Många är intresserade av psykiatri
Jag blev glad idag när jag såg att jag blivit omnämnd på en blogg som jag har bland mina bokmärken närmare bestämt We Mind wordpressblogg. Det har även blivit fler och fler som hittar hit vilket gör att min prestationsångest ökar med jämna steg med besökarantalet.
Jag skriver för tillfället på ett par inlägg som publiceras först efter helgen då jag har haft extremt mycket på mitt bord att ta hand om.
Små uppdateringar kan jag hinna med innan nästa åtagande.
1. Divisionchefen för Uppsala landsting Bertil Jansson avgår med omedebar verkan. Läs mer på Dagens Medicin. Jag har skrivit lite tidigare om hur diskussionerna och turerna kring psykiatrin i Uppsala i inlägget Psykiatrin till högstbjudande.
2. Mindfulnessövningarna går sakta framåt och jag ökar stunderna då jag faktiskt kan vara mindful och har lättare att komma in i andning och styra min fokus. Jag har fått ögonen för Kroese från norge som jag ska skriva mer om senare.
3. Funderar på att inventera psykiatriforum och brukarforum för att ge en överblick vad det finns för utbud och hur bra information de kan ge. I min länklista finns än så länge endast www.borderline.nu som jag tycker är informativ och stödjande för både anhöriga och brukare.
Ha en mindful helg
Skynda långsamt
Idag har varit en av de dagarna då schemat sett späckat ut och verkligheten har överträffat planeringen med råge. Patientsamtal och ambitiös handledning som dessutom är lokaliserad på olika platser gjorde dagen till ett maraton där mina insatser ändå var fokuserade men dränerade mig totalt.
Trots tröttheten känner jag mig nöjd, låter mig faktiskt tänka igenom de samtal jag haft och försöker att inte fokusera på vad jag borde ha sagt och gjort utan se till det som faktiskt löpte väl. Ibland förtjänar man själv att använda sig av det positiva tänkande som febrilt lärs ut till patienterna.
En tanke som jag fångade upp efter ett samtal var att jag återkom flera gånger till att egentligen borde jag ha längre sessioner för att hinna med mer, få in mer, lyssna längre och komma längre i behandligen.
Nu, i lugn och ro tänker jag på Skalman, figuren i Bamse, skynda långsamt för ett bra resultat. Dags för mig att ta mig middag och en lur, samla energi inför morgondagen, för nya prövningar.
Tankens kraft
Gruppen som fick information om att tabletten kostade 15 kr sa sig känna av starkare effekt än den grupp som fick den "billigare" medicinen.
Båda grupperna fick placebo vilket enligt testmakarna visar hur stark förväntningarna på medicinen styr verkansgraden. Läs mer i artikeln i Dagens Nyheter.
För mig bevisar det hur starka våra tankar är och ger oss mer bekräftelse att arbeta med tankar och känslor för att förändra beteende. Detta ger mig lite mer kraft att även ikväll sätta mig och fördjupa mig i övninsmatriel för medveten närvaro och acceptans av outhärdliga känslor.
Ju mer jag läser och använder mig av mindfulness och acceptance desto mer intresserad blir jag och funderar nu starkt att titta närmare på Mindfulness Based Cognitive Therapy.

I veckorna som kommer ska jag se efter om jag kan förmedla mindfulness och acceptans i samband med stark ångest och impuls att skada sig själv. Lära sig teorin om mindfulness kan verka svårt, att samtidigt ha kaotiska känsloupplevelser och starka impulser kan göra det hela så mycket svårare. Så det är med stor respekt jag närmar mig min uppgift men är samtidigt hoppfull om att något gott kan komma ur vårt arbete.
En utmaning som både skrämmer och driver mig framåt, kanske dags att ge sig i kast att identifiera mina automatiska tankar kring detta.
Mindfulness
Bengt Annebäck är själv instruktör och sett de positiva effekterna som patienterna får när de genomgår träning i mindfulness även om alla patienter inte orkar med att lägga ner den tid som krävs. Bengt skriver vidare att "medveten närvaroträning passar inte alla men är ett mycket värdefullt verktyg för många".
Mindfulness är inte bara kroppkännedom och en form av meditation utan innhåller ett sätt att obeservera och beskriva sig själv och omgivningen med acceptans och utan värdering.
Där håller jag med Bengt Annebäck och kan tycka det märkligt att metoden blir attackerad från vissa av psykiatrins företrädare som skalderar att så har vi ju arbetat i alla år.
www.fotoakuten.se
Sjukgymnasterna menar att de har arbetat med medveten närvaro i 20 år vilket jag tycker är en sanning med modifikation då de två är mycket närbesläktade men det finns ändå skillnader i utförandet.
Det är för mig som att jämföra Jiu-jitsu med judo eller en vanlig cykel med en tävlingscykel då båda fungerar men inte riktigt på samma sätt och vissa gånger kan det ena vara bättre lämpad än den andra.
För så här har det inte arbetats för den mentala biten är så otroligt viktig, att kunna fokusera sitt medvetande och göra det utan att värdera men med acceptans.
Dagens agenda
Idag ska jag likt många andra göra vardagssysslor som att tvätta kläder men även öva mig i mindfulness, läsa forskning kring social fobi, fördjupa mig vidare i DBT samt skriva på en konceptualiseringsmodell.
Fullt upp på min lediga dag men det är härligt med lite positiv stress och en hel dag där jag kan arbeta på att komma i full kontroll över arbetsveckan framför mig.
Social fobi, specifik fobi och paniksyndrom är enligt mig tacksamma diagnoser att arbeta med då det finns rätt klara riktlinjer och arbetssätt för att hjälpa en människa med sådan problematik. Evidensen är tydlig på området att KBT med exponering som verktyg kan ge bra resultat på kort tid och med boostersessions minskar risken för att problemet återuppstår.
Min mindfulnessträning går det sämre med då det känns som om jag inte har haft tid att verkligen i lugn och ro sätta mig in i det. Det är faktiskt lite pinsamt att jag inte har varit nog mindful och strukturerad för att lära mig mindfulness men boken är iallafall genomläst men inte förankrad ännu. Under en föreläsning förra veckan så fann jag mig användandes de första teknikerna iallafall för att behålla fokus på vad egentligen föreläsaren försökte förmdedla så ändå redan nu har jag nytta av tekniken.
Det kommer nog att dröja innan jag kan vara en av dem som faktiskt har vävt in det i sin livsstil men jag kommer dit, så småningom för jag tänker inte ge upp.
Då så, tvätten väntar.
Trött på ECT
Det är inte längre för patientens bästa utan för läkarens skull som ECT utförs samt för att blidka patienten som kanske ber om den behandlingen. Nu finns det säkert läkare som på allvar tror att den ECT som genomförs verkligen kommer att hjälpa patienten men jag skulle nog satsa bra med pengar på att det inte är många.
Nu tänker jag främst på personlighetsstörningar och då specifikt Borderline där det inte alls tjänar någonting till att ge ECT. Det finns alltså klinisk forskning som säger att den kategorin inte ska ha ECT men det ignoreras av vissa läkare.
Jag säger alltså inte att ECT inte fungerar eller är en dålig behandling men den bör användas på rätt sätt och på rätt patienter.
Det finns en uppgivenhet som främjar ECT för det är iallafall en ordinering där det "händer" saker och där patienten upplever sig omhändertagen.
Om slutenvården hade mer att sätta in, olika resurser och åtgärder så skulle den meningslösa ECT-behandlingen minska i användandet för jag har ändå tron kvar att alla läkare försöker välja det som är bäst för patienten om valet finns. Skulle det finnas mer möjlighet till att patienterna skulle kunna genomgå gedigen psykoterapi i öppenvården istället för att försöka medicinera och elchocka bort sina livskriser hade vi dessutom sluppit en hel del av svängdörrspatienterna.
Hur ska vi komma tillrätta med det här problemet? I slutstycket så hostar jag fram ett par anledningar till att det har blivit på det här sättet. Mer press på läkarna att verkligen producera fram medicinskt underlag för behandlingen för specifik patient och ifrågasätta felaktig användning av metoden. Som exempel för att bättre förklara: En patient som inte blivit hjälpt av 3 behandlingar på tre separata tillfällen ska inte utsättas för ett fjärde, även om vården känner sig maktlös inför patientens lidande.
Mer pengar till psykiatrin
Nu ska jag inte låta alltför bitter och cynisk men det är svårt att återfå någon större tilltro till systemet när det rätt länge har funnits vetskap om problemen men inget har gjorts att det nu verkligen kommer att hända något kreativt och kraftfullt.
Lagändring, mer pengar och toppa med förändring i värderingen av psykiatrin överhuvudtaget så kanske vi är bättre ställda. Det sistnämda är nog bland det viktigaste för samtidigt som Göran Hägglund lovar mer pengar i vad som ibland blir kortsiktiga projekt så sparar många landsting in. Mer pengar förändrar kanske inte vårdutformningen med allt kortare vårdsatsningar på patienterna utan det kanske bara blir mer av det som inte fungerar.

325 miljoner till primärvården, det tackar vi för och jag hoppas de kommer till god användning men det känns som om de kommer kastas ner för att fylla ett stort hål.
Tillsammans : om medkänsla och bekräftelse
Med sina erfarenheter och kunskap baserade i DBT skriver Anna Kåver och Åsa Nilsonne ännu en bok och kärnan är medkänsla och bekräftelse för att skapa och bevara goda relationer. Ur DBT som använder sig av begreppet validering ger de råd på vad som kan och ska bekräftas och i vilka situationer som vi bör använda oss av det. Bekräfta det som kan bekräftas, lära oss att se vad i varandra som vi bör bekräfta och genom vårat agerande så ökar vi chansen att vi får det tillbaka.
Som terapeut är validering ett kraftfullt verktyg som i teorin är lätt att förstå men tar lång tid att bemästra. Genom validering så bekräftas den andre partens upplevelser och känslor som sanna och verkliga som går att förstå utifrån dess sammanhang.
Författarna menar att genom bekräftelse kan vi skapa långvariga goda relationer i våra familjeliv, umgängeskrets och professionella sammanhang. DBT har med sin höga grad av medmänsklighet återigen visat prov på sin mångsidighet att även användas i personlig utveckling inom andra områden.
Länk till Tillsammans : om medkänsla och bekräftelse på bokus.com

Psykiatrisk tvångsvård i öppenvården
Vad ska jag tänka och tycka om det nya lagförslaget om öppen psykiatrisk tvångsvård?
Först så är det viktigt att se över vad det är för skillnader mellan förslaget och hur det ser ut just nu och där hittar jag ett par punkter jag vill belysa.
Detta vill lagförslaget införa:
Patienten får vårdas enligt LPT utanför sjukvårdsinrättningen och patienten kan tvingas följa restriktioner som t.ex. återbesök och att medicineringen sköts. Samordande vårdplaner ska skrivas där både kommun och landsting samarbetar vilket betyder en ändring av sekretesslagen så att information kan utbytas som gagnar behandlingen även utan patientens medgivande.
Anledningen till detta sägs vara att kunna skriva ut människor som vistas onödigt länge i sluten psykiatrisk tvångsvård men ändå behålla säkerhet och vården intakt i öppenvården. Om patienten försämras eller beter sig otillbörligt kan patienten tvingas underkasta sig vårdåtgärder såsom tvångsmedicinering eller omhändertagande och läggas in osv.
"- I brist på bra alternativ inom öppenvården vårdas idag många patienter med psykiska problem inom slutenvården alldeles för länge. Målet med den nya lagen är att de som har en förmåga att komma ut i öppna samhället också får en möjlighet att göra det, men med tydliga restriktioner. Med hjälp av klara riktlinjer och ett nära samarbete mellan landstingen och kommunerna kan utskrivna patienter nu få ett bra och säkert omhändertagande, säger socialminister Göran Hägglund. "
Citat från http://www.aluma.nu/index.php?id=873&o=10Jag läste något angående permissioner där det endast får ges för specifika tillfällen även om dessa kan vara återkommande så måste de vara riktade med klara beskrivningar om vad som ska göras.
Det ska alltså inte vara tillåtet med längre ospecifiserade permissioner. Detta kan jag inte styrka då jag försökt hitta det i andra skrifter för att få det verifierat. Jag önskar få se vad för sorts system de har tänkt sig kontrollera det med att ha någon i öppenvård i eget boende och samtidigt begränsa var personen befinner sig. Detta är alltså lite tvivelaktigt men jag tog med dig för att det var så absurt.
Jag har svårt att se att det skett någon egentlig förändring med dessa lagar som det beskrivits i olika dokument för att det finns möjligheter i nuvarande lagstiftning att göra just detta. Det finns alltså en viss möjlighet till sådant agerande men även jag har känt av att ibland är det inte nog då jag erfarit att patienter farit illa pga deras fria vilja gjort oss oförmögna att hjälpa. Att ge en patient permission och behålla lpt-beslutet för att sedan om det missköts plocka in patienten igen om fara för patient eller omgivning återuppstår. Skillnaden blir då att med lagförslaget så kan det ske över mycket lång tid, kanske förevigat att patienten får leva under hotet att tvångsomhändertas om regler bryts.
Förändringen i sekretess kan jag se ett par fördelar med då de olika vårdgivarna kan dela med sig av information kring patienten som kan vara till gagn för patienten och den vård som bedrivs. Det har varit en bromskloss och ett irritationsmoment där det varit stängda skott mellan vårdgivare och troligen lett till försämringar för vården kring en patient.
Att skriva ut patienter och sedan ålägga de att följa en vårdplan med hot om intagning om det inte följs är enligt mig troligen inte rätt väg att gå. Däremot förstår jag varför lagen kommer till då det finns stor andel frustration angående vissa patienter som egentligen är för friska för att bo på vårdinrättning och för sjuka för att följa sin vårdplan. Fast då får de luckra upp LPT-lagstiftningen från grunden om det ska vara samma starka skäl innan man sätter in Öppenvårds LPT som slutenvårds LPT om jag förstår detta rätt. Det är i nuläget rätt så svårt att konvertera någon från HSL till LPT vid inneliggande vård, lättare om det beslutas om ett omhändertagande som sedan styrks vid intaget.
Jag ser en viss fara i att relationen mellan patienten och vårdgivare i öppenvården förändras till någon form av permissionsvakt och frigiven på försök. Den maktskiftningen kan påverka relationen negativt och ge i mina ögon en skev bild av vad som egentligen är målet med behandlingen och den gemensamma vårdplanen.
Jag avslutar med citat från en läkare som jag tycker har en hel del bra att säga, Johan Cullberg.
" Johan Cullberg, professor i psykiatri, kritiserar förslaget:
- Ett populistiskt förslag. Regeringen vill visa sina muskler.
Det finns inte evidens för att åtgärden är effektiv, den leder inte till färre vårddagar i slutenvården, inte heller till mindre våld eller kriminalitet, menar Johan Cullberg och hänvisar till en Cochrane-rapport (Kisely S, et al. Compulsory community and involuntary outpatient treatment for patients with severe mental disorders. Cochrane Database Syst Rev. 2005;(3):CD004408.)
- Det blir en bekvämlighetslagstiftning. Det kommer att bli lite för lätt att ta till den i stället för att utveckla patientens förtroende för vården. Många av patienterna skulle man nog kunna upprätta en terapeutisk allians med. Kan man ge en spruta sänks ambitionen, säger Cullberg.
Resurserna borde istället läggas på att utveckla och förbättra psykosvården. Man borde analysera varför patienten inte kommer tillbaka till vården frivilligt. Enligt Cullberg är miljön i slutenvården skrämmande och kaotisk och uppföljningen brister. Det behövs till exempel också krishem där patienter tillfälligt kan lägga in sig, menar han.
- Man kan få väldigt mycket bättre och förtroendefullare kontakt med patienten om man från början har en lättillgänglig vård med till exempel tillgång till psykoterapeutiska metoder och lågdosbehandling, säger Johan Cullberg. "
Citat från http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=8625
Vidare läsning rekomenderas en rad artiklar i DN och Dagens Medicin samt Läkartidningen (den senaste är samma artikel som citatet av Johan Cullberg är taget ifrån).
Psykiatrin i media
Den bild jag får i media och den verklighet jag tillbringat och mer eller mindre lever i genom mitt yrkesval får jag sällan ihop. Tilläggas bör det att jag är en mycket kritisk person när det kommer till en hel del som sker inom psykiatrin men den journalistik som används när det skrivs om psykiatrin gör mig mer rädd för skevheten än för missförhållandena. Det är väl ingen som direkt blir förvånad när media svingar lös och vinklingen tar över för att föra fram sin poäng men när man själv har insikt blir det hela mer verkligt och absurt. Media verkar inte direkt vara intresserad när det sker bra saker, forskning, satsningar eller bra resultat med nöjda patienter. Ibland läser jag insändare där människor klagar på att en viss person släppts ut från en avdelning och sedan begått brott eller på något annat vis betett sig förargelseväckande. Inläggen brukar handla om att vi borde ha hållt personen inlåst och inte släppt ut personen, det borde vi ju förstått att personen inte var frisk. Då undrar jag hur mycket kunskap skribenten i fråga har rörande våra lagar och de reglement som vårdapparaten måste följa.
Vi kan i Sverige inte tillfångata människor hur som helst och tur är väl det för inte många vill väl ha ett samhälle där din frihet när som helst kan berövas den. Det är en fin balansgång när det talas om att skydda samhället från våldsdåd begågna av psykiskt funktionshindrade och att skydda de funktionshindrade från samhället och ge dem den vård de behöver.
LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) ger oss rätten av tvångsvårda personer som har en allvarlig psykisk störning som är fara för sig själv eller andra och där patienten motsätter sig vård. Se även mitt tidigare inlägg om LPT. Detta är ett läkarbeslut och kan inte fattas av övrig vårdpersonal och själva LPT-lagen innehåller en mängd bestämmelser som reglerar vården av patienten.
Hur har då människor tänkt att det ska gå till? Det vore roligt att läsa eller se inslag i media som ger en nyanserad bild av hur situationen är och det arbete som bedrivs för att hjälpa de många gånger svagaste i samhället.
Kanske är det egentligen inte media som är ute efter psykiatrin och vården utan en skiftning hos media överlag där man är mer intresserad av dåliga nyheter. Det har större nyhetsvärde nu för tiden om något går fel, tragedier och olycka än om några människor mår bättre, får hjälp och lever lyckligare än tidigare.
Vikten av allians
När samarbetet helt enkelt avsaknas och patienten glider undan, hemuppgifter glöms eller sorteras bort pga mer stressande aktiviteter så är det svårare.
Undvikande beteende av ett eller annat skäl upplever jag som mycket mer frustrerande och utmanande än andra komplikationer i samarbetet eftersom jag har svårt att se en vinkel in i problemet.
Det undvikande beteendet kan vara förståerligt och en naturlig försvarsmekanik mot att ta itu med det som upplevs som större pina och hot än att vara kvar i det problem man är van. Det handlar nästan alltid om en person som är mer eller mindre medveten om sin taktik att undvika den hotande smärtan som en mer direkt intervention representerar.
En del av en lösning kan vara att arbeta fram en gemensam grund där de långsiktiga positiva konsekvenserna av att arbeta med problemet är mer lockande än den kortsiktiga lättnaden att låta bli. Jag tror också att försöka finna patientens motivation till att nå sina mål samt ta reda på vad rädslan eller den kortsiktiga smärtan består av och se om det finns möjlighet att ge färdighet eller lindring så att det går att stå ut.
Sedan tror jag också att det är viktigt att som terapeut att se efter om man själv kan ändra eller acceptera något hos sig själv för att nå vidare. Det är inte alltid det är hos patienten som en bromskloss finns.

